cimsjooberg

Det har nog alltid funnits en konservatism i mig. jag vill ha allting som det alltid har varit, och vill inte förändra någonting. klart får saker läggas till, men bara självaste grunden i det hela finns kvar. hur jobbigt är det inte att förlora vänner eller andra som hjärtat slår extra slag för? att ibland få tänka att man önskar att allting skulle vara som förut, för då var allting bättre. ibland blir saker mycket bättre men det kan även bli värre. men jag antar att livet alltid kommer vara som en bergodahlbana, ibland är det hur bra som hellst men det måste alltid finnas ett mörker i det hela. Det kanske är meningen att falla isär för att kunna bli hel igen? det nog skulle bli lite uttjatat att ha allting som vanligt, man behöver nog lite förändringar ibland för att kunna gå vidare.